Har faktiskt varit alldeles för slö det senaste halvåret. Att det hänt mycket som tagit musten ur mig är väl en del av förklaringen, men samtidigt verkar jag ha en inneboende förmåga att vara lite smådeppig (har det inte hänt något som gjort mig ledsen har jag kärat ner mig i någon som inte velat ha mig, eller fabricerat upp dåligt samvete jag bör ha som vit i västvärlden med vår historia som rent humanitärt sett inte alltid är något att vara stolt över...) så tror att jag tagit alla tunga besked bättre än vad många tror - jag har heller inte låtit dem sjunka in så djupt.
Men. Imorgon ska jag börja skolas in på den njurmedicinska avdelning där jag ska hoppa in under våren och jobba i sommar. Pepp! Ser verkligen fram emot att använda mina händer för att hjälpa igen. Bädda, stödja dem som vill upp på benen, tvätta, hämta mer vatten, lyssna, kort sagt vårda - en av mina få talanger, som inte fått något utrymme den senaste tiden.
Något som däremot - till min stora förtjusning - är tillbaka är min läslust och nyfikenhet! Jag riktigt njuter av hur litteraturen sätter igång tankehjul som stått avstannade sen jag vet inte när, säkert sen förra våren. Jo förra våren bör det ha varit... Jag minns att jag stämde träff med A då, och han lyssnade på mig och förde samtal, lyfte upp det som sagts så vi bollade tankar. Det var en fin upplevelse, fika på Hermans. Han skrev till mig på fb chatten igår förövrigt, annars var det längesen jag hörde från honom. Jag kvittrade på om hur bra saker och ting var (är alltid positiv när jag pratar med folk, bara närmaste kretsen får höra "det andra") men han var inte så särskilt nöjd, längtade bort från Stockholm och efter andra människor. Jag höll med om mycket, men inte förrän han berättat om natten i Berlin för någon vecka sen, när han varit med på en picnick på ett hustak där ett konstnärskollektiv bodde, förstod jag vad han menade med hur ordning och reda det var här hemma. Det var lustigt, kändes precis som sommaren 06 igen. Jag fascineras av historier från andra länder, allt han sett och gjort som jag inte ens har tänkt att jag skulle kunna göra. Inser lite skamset att jag inte är något globe-trotter material, drömmer mig gärna bort med har svårt att se att jag skulle kunna vara med i de situationerna. Men fortfarande, varje gång jag pratar med A känner jag mig så väldigt ung. Ovanlig känsla...
De här såg jag förövrigt på Kungsgatan idag, Mario ftw!

Men. Imorgon ska jag börja skolas in på den njurmedicinska avdelning där jag ska hoppa in under våren och jobba i sommar. Pepp! Ser verkligen fram emot att använda mina händer för att hjälpa igen. Bädda, stödja dem som vill upp på benen, tvätta, hämta mer vatten, lyssna, kort sagt vårda - en av mina få talanger, som inte fått något utrymme den senaste tiden.
Något som däremot - till min stora förtjusning - är tillbaka är min läslust och nyfikenhet! Jag riktigt njuter av hur litteraturen sätter igång tankehjul som stått avstannade sen jag vet inte när, säkert sen förra våren. Jo förra våren bör det ha varit... Jag minns att jag stämde träff med A då, och han lyssnade på mig och förde samtal, lyfte upp det som sagts så vi bollade tankar. Det var en fin upplevelse, fika på Hermans. Han skrev till mig på fb chatten igår förövrigt, annars var det längesen jag hörde från honom. Jag kvittrade på om hur bra saker och ting var (är alltid positiv när jag pratar med folk, bara närmaste kretsen får höra "det andra") men han var inte så särskilt nöjd, längtade bort från Stockholm och efter andra människor. Jag höll med om mycket, men inte förrän han berättat om natten i Berlin för någon vecka sen, när han varit med på en picnick på ett hustak där ett konstnärskollektiv bodde, förstod jag vad han menade med hur ordning och reda det var här hemma. Det var lustigt, kändes precis som sommaren 06 igen. Jag fascineras av historier från andra länder, allt han sett och gjort som jag inte ens har tänkt att jag skulle kunna göra. Inser lite skamset att jag inte är något globe-trotter material, drömmer mig gärna bort med har svårt att se att jag skulle kunna vara med i de situationerna. Men fortfarande, varje gång jag pratar med A känner jag mig så väldigt ung. Ovanlig känsla...
De här såg jag förövrigt på Kungsgatan idag, Mario ftw!